Precis så känner jag. Har suttit här en bra stund nu med den scenen och sången i huvudet och tårarna trillar.
Min lillstumpa är ju på väg ut i livet nu... efter att ha fått beskedet från Karlstad att hon inte blev antagen, började hon leta jobb. Och rätt snart ratade hon Djurås, Borlänge och för den delen hela Dalarna, och började söka sig mot Stockholm. OK tänkte jag, det är ju inte lätt att få jobb där heller, visst finns det många men det är också många som slåss om dem. För att inte tala om bostad!
Men i fredags kväll tog hon sig för att anmäla sig på en AuPair-sida på nätet, och letade efter lämpliga familjer att kontakta. Hittade en, i Bromma, 2 barn på 1 och 3 år. Slängde väl iväg en intresseanmälan och 5 min efter fick hon epost - då hade familjen hittat henne också och kontaktade henne för de ansåg hon var intressant. Så Lisa mailade tillbaka, dagen efter fick hon svar och sen ringde de också under lördagen. Lisa hade skrivit att hon gärna ville till Sth och få tillfälle att dansa mycket på fritiden, och jag tror det visar att hon inte är nån slarva som festar och håller på utan att hon har ett genuint intresse som får ta hur mycket tid som helst.
Nåja, hur som helst så vill de att hon kommer ner nu i helgen och träffar dem så får vi väl se hur kemin stämmer, och de vill ha någon så fort som möjligt.... så om allt klaffar dröjer det nog bara ett par veckor tills hon flyttar. Visst är hon väl flygfärdig och jag har inga tvivel om att hon klarar sig, men ändå...
Det är så mycket jag velat ge henne och göra med henne och som stupat på tids- och pengabrist. Hoppas dock att hon vet att jag gör och gjort allt jag kunnat. Det känns så mycket mer nu än med pojkarna; de bodde ju hos sin pappa båda två från de var 12 år... ok, det kändes, det ska jag inte förneka. Men då var det ändå att de kom hem hit på helgerna ibland och jag visste att de hade en pappa som i alla fall någorlunda tog hand om dem. Själva flytten till eget boende, vad gäller dem, har jag ju liksom aldrig berörts av på samma sätt. Och sen vet jag inte om det kanske är lite extra starka band mellan mor och dotter.
Hur som helst, inte nog med att jag känner mig otillräcklig och att jag borde kunnat göra så mycket mer; så är jag livrädd att det ska bli som med Emil; att vi tappar kontakten. Det känns som han valt bort mig ur sitt liv och om Lisa skulle göra detsamma gick mitt hjärta totalt i kras.
Jag vet att jag inte borde hänga upp hela mitt liv på barnen, och på jobbet, utan "skaffa mig ett liv". Men vaddå... de är ju det bästa och det enda jag har. Utan dem är det bara tomt och tråkigt. Vad ska man göra då?! Ut på dans, kurser, resa.... och exakt hur kul är det att göra ensam?! Vill inte ut på nätet och jaga sällskap heller, känns desperat och dessutom - jag har en önskelista vad gäller karlar, men vad har jag själv att erbjuda?!
Ja ja det är väl bara att acceptera att tiden går, och se hur det blir till helgen. Får hon platsen så vill de ha nån som stannar 1-2 år, man får ju bo i deras gästrum i villan och rätt mycket frihet, så hon hinner ju dansa. Problemet är bara att hon får ju ingen lön utan fickpengar och det är inte mycket. Och det ska räcka till mobilräkning, SL-kort, dansavgifter, kläder, nöjen. Bara terminskort på dansstudion går på över 5000 kr, pengar som hon inte har - inte jag heller. Hon får i alla fall behålla sitt rum här hemma orört tills hon känt sig för, ska alltid vara välkommen hem.
Såg just att det är 5 totalt sökande till jobbet, det var 3 i fredags.... hoppas de tar intryck av att hon kan börja i princip NU och att hon har erfarenhet av barn iom att hon varit med här i min verksamhet i 3 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar